Jag vet knappt vad jag ska skriva mer, det känns som om jag gjort slut på alla mina lovord till detta Sveriges största band. Men jag kan ju kortfattat säga att jag älskar Röd också, precis som allt annat de rör vid så blir jag så kär att det gör ont. ”Det är inte mitt gamla kent längre..” skrev en gammal bekant till mig. Och det är sant, Kent har förändrats något enormt. Men vet ni vad, det är just det som jag älskar – för det här är mitt Kent! För varje ny skiva har de kommit mig närmre och närmre och jag tillhör inte den skara som ansåg att de var som bäst i mitten på 90-talet. Visst var de fruktansvärt bra redan då, men det här, det är i en klass för sig. Och sen är ju framsidan för jäkla snygg också..

Vita linjer
i en tunnel ser jag ljus
Vita linjer
som ett spikrakt spår till Gud
om man tror på sånt
Vita linjer
som inte leder någonstans
Vita linjer
vi har en mikroskopisk chans
att bli gamla tillsammans
Två andra fantastiska nyinköpa plattor:
Melissa Horn – Säg ingenting till mig
Muse – The Resistance

