Bytesansökan beviljades. Glöm förskolan, nu är det bildlärare på gymnasienivå som gäller! Är hur glad som helst för tillfället, även om det inte syns så väl då jag är trött, trött, trött. Så nu ska jag sova.. god natt!

      Jag vet knappt vad jag ska skriva mer, det känns som om jag gjort slut på alla mina lovord till detta Sveriges största band. Men jag kan ju kortfattat säga att jag älskar Röd också, precis som allt annat de rör vid så blir jag så kär att det gör ont. ”Det är inte mitt gamla kent längre..” skrev en gammal bekant till mig. Och det är sant, Kent har förändrats något enormt. Men vet ni vad, det är just det som jag älskar – för det här är mitt Kent! För varje ny skiva har de kommit mig närmre och närmre och jag tillhör inte den skara som ansåg att de var som bäst i mitten på 90-talet. Visst var de fruktansvärt bra redan då, men det här, det är i en klass för sig. Och sen är ju framsidan för jäkla snygg också..

Vita linjer
i en tunnel ser jag ljus
Vita linjer
som ett spikrakt spår till Gud
om man tror på sånt
Vita linjer
som inte leder någonstans
Vita linjer
vi har en mikroskopisk chans
att bli gamla tillsammans

Två andra fantastiska nyinköpa plattor:
Melissa Horn – Säg ingenting till mig
Muse – The Resistance

Datorn är tillbaka på köksbordet och min lägenhet på stubor blir uthyrd from den 1 januari. Så nu blir det flytt i luciahelgen vilket ska bli så skönt att det är svårt att beskriva. Hejdå skokartongsboende utan förvaring!

Ursäkta frånvaron. Men även om min dator var en fighter av högsta klass så gick han under tillslut. Han befinner sig just nu på rehab ala OnOff, därav har det varit och förblir relativt dåliga uppdateringar fram över.

Rasmus är på besök i Växjö den här helgen och det är verkligen inte fy skam! Så nu ska jag fortsätta min dåliga uppdatering med att gå och umgås istället. Ha det bra och sånt!

Ps. Broder Daniel When we were winning av Klas Ekman – Läs den!

     Dagen började verkligen helt underbart idag. Jag och mina smidiga fingrar slant och hällde mjölk i tangentbordet. Datorn gav upp såklart, tjugo minuter innan seminariestart. Och gissa vem som föll i tårar och ringde mamma med panik i rösten, jag såklart. Har även pratad med försäkringsbolag idag och varit väldigt ansvarsfull i mitt försök att reda ut mitt klumpiga misstag. Men allt löste sig när jag tryckte på startknappen för en timme sedan, för plötsligt så brummade den igång igen! Det är krut i Sigge (Ja, jag har döpt min dator till Sigge, men har man varit med om ett sådant trauma så förtjänar man ett namn. Plus att jag inte fick någon guldfisk jag kunde döpa).

     Nu ska jag sova, och imorgon ska jag ringa till Trygg Hansa och säga att jag inte behöver någon hjälp, för min dator är en överlevare!

     Jag är verkligen URUSEL på att ta tag i mig själv när det kommer till det rackarns pluggandet, jag har verkligen noll motivation ikväll. Det faktum att mina A4:or måste knappas in på datorn hjälper ju inte heller. Som tidigare nämnt hatar jag datorer. Jag vet, hatar är ett väldigt starkt ord - men jag hatar datorer. Jag hoppas att varenda dator på den här blå planeten ruttnar och dör! Och då ska jag komma med mitt papper och min penna och rädda världen! Det hade vi nog alla mått mycket bättre av, eller, åtminstånde jag.

     Imorgon ska jag iaf ta tag i min förlorade fysik och skaffa ett gymkort. Vem vet, jag kanske drar ner på kebaben också, men jag lovar inget…

Ps. Jag är lite kär i Idol-Jon.. fast bara liite

Förlåt, men jag kan fortfarande inte smälta det här. När tusan förvandlades Lars Winnerbäck till ett musikaliskt geni?! Jag har försökt, men jag kan inte stänga av.

     Så var man här igen, på Lyckogatan, med hemmalagad mat i magen och en hel del kärlek rikare. Jag ligger och skriver på min gammla, 80 cm breda säng. Den är bäddad med sängkläder med Nalle Puh på, jag fick dem av farmor när jag fyllde 12 om jag inte minns fel.
     Tänk vad man kan krympa under en 2 timmar lång bussresa. Det spelar ingen roll att jag bor ensam, lagar mat och tvättar alldeles för sällan, för så fort jag kliver innanför dörren hos mamma och pappa så är jag 15 år igen – och jag älskar det! Speciellt efter den här helvetes veckan då halsen har fått mig att vilja lägga mig ner och dö. Men nu ligger jag här istället, hos mamma och pappa, vi har ätit glass och tittat på Idol och imorgon ska vi gå på stan och äta lunch med Rasmus.
     Det där med familj blir aldrig uttjatat

 

Jag tycker OM mitt nya röda hår!

Lars Winnerbäck – Jag får liksom ingen ordning;
http://www.youtube.com/watch?v=h_MDgJo5zzc

…..Vad hände där egentligen? Jag vet inte hur det är med er, men jag anser att Lasse aldrig låtit såhär förut. Han har som artist alltid legat mig varmt om hjärtat, men han har alltid varit en aukustisk artist i mina ögon – en ensam kille med sin gitarr. Och hur bra de tididgare låtarna än har varit så måste jag vara ärlig, sommrig musik ackompanjerat av gitarr och raspig röst, det är inte någon direkt orginalitet i det, ingen stark personlighet som lyser igenom.
…..Men det här! Jag ansåg att Lasse kommit på något redan med förra plattan, musiken hade blivit tyngre på något vis – djupare. Och när jag hör Jag får liksom ingen ordning så blir jag helt euroforisk. För det här är bra, nej det är bättre än bra, det är helt genialt! Lasse finns fortfarande där med rin raspiga röst och vackra texter men gitarren har han lämnat hemma. Istället ackompanjeras han nu av musik som inte går att missa och han har behållt stråkarna från förra plattan. Bra drag!
…..Sammanfattningsvis kan jag inte säga annat än att jag älskar det här. Har Lasse äntligen hittat hem? Jag hoppas det.